Extramaterial

Rongo Förlag

BERÄTTELSER SOM FÅR TA TID

Nedräkning inför »Urangruvan på prärien«

 

Nedräkning #1:

Vad som händer under the jorden stays under the jorden, eller?

 

1996 – alltså för 20 år sedan – kom filmen »Broken Arrow« i regi av John Woo. En actionrulle med en då generös budget, 50 miljoner dollar, och John Travolta och Christian Slater i huvudrollerna som mer eller mindre bittra stridspiloter som bombat Bagdad under Gulfkriget och beklagar sig över den amerikanska arméns byråkratiska strukturer. Men i »Broken Arrow« är den amerikanska armén inte bättre organiserad än att låta Travolta/Slater (den senare ovetande om saken) snatta två kärnvapenspetsar under en skarp flygövning över Utahöknen.

 

»Broken Arrow« drog in 150 miljoner till filmbolaget Twentieth Century Fox och är en 108 minuter lång briljant uppvisning i västcivilisationens syn på konfliktlösning och nukleärt säkerhetstänk. Halvvägs in »tvingas« Travolta – som har för avsikt att kränga tillbaka de stulna kärnvapenspetsarna till USA:s armé – att offra en av dyrgriparna som han och hans illasinnade team släpar omkring i den (antar vi) stekheta öknen i skumpande jeepar, gummibåtar eller bärande i händerna.

 

I schaktet till en gammal koppargruva briserar laddningen och driver upp chockvågor ovan jord. Men från alla håll – bovar, hjältar, arméföreträdare – försäkras det att det inte är någon fara – »det skedde under jord«. Inte ens de facto att hjälteparet, Slaters fagra pilot och en hårt sparkande och gatusmart parkvakt, räddat sig undan atomdöden i sista sekunden via en underjordisk vattenled verkar bekymra dem nämnvärt. Det som händer under the jorden stays under the jorden, eller? Och gäller även effekterna av en kärnvapenladdning med dess akuta strålningsfaror och långlivat radioaktivt avfall?

 

Inställningen till nukleära vapen som genomsyrar »Broken Arrow« vandrar skrämmande nära tron att det du inte kan se händer inte, och än mindre skadar dig. Och för få industrier är den inställningen så närvarande som inom just atomindustrin. Under Kalla krigets inledande år rustade Sovjetunionen och USA upp inför öppen ridå med spektakulära kärnvapentester där publik nedsjunkna i solstolar och sotade glasögon förundrades av sprängkraftens tryckvågor, dånet, av skenet.

 

Farorna för djur, människor och natur var något experter och militära företrädare var väl medvetna om redan från början, men eftersom testerna genomfördes i den amerikanska västern, långt fjärran viktiga ekonomiska städer, i zoner bebodda av människor som allra minst ville ifrågasätta fosterlandets krig mot kommunismen, tog det lång tid innan problemet med radioaktivt nedfall ledde till att testerna flyttades under jord.

 

Men problemen med radioaktivt nedfall på vift eller skador i jorden slutade inte med att kärnvapentesterna i USA:s fall flyttades några hundra meter under jord vid Nevada Test Site. Den 18 december 1970 briserade bomben »Baneberry« enligt planerna, cirka 300 meter under öknen. Bombtestets följder blev ändå ett av många bevis på att människan i fallet med kluvna atomer kittlar drakar mäktigare än de någonsin kan föreställa sig.

 

»Baneberrys« explosion var så kraftig att det förseglade schaktet bröts upp på vid gavel och rörde sig uppåt med tryckvågen. Jorden sprack enligt oväntade mönster och ledde till att gaser och radioaktivt damm frigjordes i den torra ökenluften tre och en halv minut efter detoneringen. Efter det fortsatte spår efter »Baneberry« att sippra upp ur det urgröpta hålet i jordskorpan under flera timmar. 6 procent av bombens radioaktiva innehåll blev ett med naturen och strödde atomsnö över norra Nevada, södra Idaho och östra Kalifornien sex dagar före julafton.

 

(Inte alls olikt Disney-karaktären Benjamin Syrsas paraplyfärd inför sin skönsång om en önskan inför synen av ett stjärnfall några minuter före fyrasnåret i en jul-tv nära dig sedan 1958. Walt Disney bidrog själv med propagandafilmer i atomindustrins linda, och vad vaggade bättre allmänheten till trygghet under 1950-talet än Disney-produktioner?)

 

Atomindustrin är ingen Disney-produktion, även om den amerikanska uranindustrin och kärnkraftsvänner världen över gärna fortsätter att se människans bästa vän atomen som en habil rulle där inga problem kvarstår när väl eftertexterna hastat förbi på bioduken. För vad som händer under jorden påverkar väl inte livet på andra sidan, och jorden i sig har väl inga rättigheter – eller?

 

 

 

Nedräkning #2:

När kommer Hollywoodfilmen om Crazy Horse?

 

USA:s förstamerikaner lever i reservat som sitter på de största hörn kol-, olje- och uranrättigheterna i landet. En mångårig kamp mellan energiindustrier och ursprungsfolk har lett till leasade marker som förorenats, övergetts och sedan dess orsakat sjukdomar och svåra ekologiska ärr.

 

I Hollywood har intresset för miljörasism varit skral. Överlag spelar USA:s förstamerikaner i bästa fall nidroller av sin egen kultur, ett undantag var »The Revenant« med Leonardo DiCaprio, där förstamerikaners förlorade jordar och jaktmarker visas upp mot en sanningsenlig spegel: bestulna, bespottade, fördrivna.

 

Annars går det en trend inom amerikansk filmindustri när det gäller historiska dramer med slaveriet som fond. Filmen »12 Years As A Slave« vann en Oscar för bästa film. Den handlar om Solomon Northups tillvaro som kidnappad slav i södra USA under 1840-talet.

 

Det är bra att historiska öden och länders motbjudande apartheidpolitik skildras i filmer, böcker och på olika utställningar. Och särskilt välkomnande är det att »12 Years As A Slave's« framgångar visar att det finns intresse för historier som går till botten med USA:s slavpolitik.

 

Quentin Tarantino skildrade dessförinnan slaven Djangos färd mot upprättelse, frihet och hämnd i »Django Unchained«, och Timur Bekmambetov skruvade till Abraham Lincolns slavmotstånd till det yttersta i »Abraham Lincoln: Vampire Hunter«. Att gräva ner sig i slaveriets tragiska avgrunder tycks inte längre kontroversiellt.

 

Desto svårare och mer politiskt känsligt tycks det vara att behandla teman som berör USA:s första invånare. Hur länge kommer det att dröja innan Hollywood lanserar ett svulstigt epos om den legendariske krigare som Red Cloud eller Crazy Horse och deras framgångsrika kamp mot den amerikanska armén i västern?

 

Att Red Cloud alltjämt är den ende förstamerikanske ledaren att ha besegrat USA militärt torde vara ett intressant underlag för ett epos, eller de facto att den amerikanska staten kände sig nödgade att locka in Crazy Horse till fredsförhandlingar för att kunna dräpa honom skulle kunna förvandlas till ett intressant inrikespolitiskt inlägg samtidigt som landet går mot en oviss politisk höst.

 

Filmbolag har å andra sidan enorma intressen i ursprungsfolkens heliga marker, varav somliga berövades Lakota, Crow och Cheyenne under 1800-talets senare hälft. Det tycks vara en slump, men det är det förmodligen inte. Och att producera storartade produktioner om rätt och riktigt skulle kanske medföra en svårregisserad debatt om hur det egentligen gick till när förstamerikanerna förlorade sina marker i den amerikanska västern.

 

Och vilka som fortsätter att tjäna på den illegala politiken.

 

 

 

 

Nedräkning #3:

Wounded Knee.

 

För Lakotafolket, som länge levde ostört längs den amerikanska prärien Great Plains, börjar och slutar allt vid Wounded Knee. Vintern 1890 var den lilla åsen ovanför bäcken Wounded Knee i Oglala-Lakota-reservatet Pine Ridge i South Dakota skådeplats för den värsta massakern av civila i USA:s historia. Cirka 300 lakotas dödades – däribland äldre och barn – av den amerikanska arméns sjunde kavalleri som i stor styrka ridit in i Pine Ridge för att slå ner ett spirituellt uppror som fått namnet »andedansrörelsen«. Kropparna dumpades i en massgrav.

 

1973 hade det politiska USA vänts överända. Landet låg i ett smutsigt och folkrättsvidrigt krig med Vietnam, medborgarrättsrörelsen satte fingret på rester av raslagar och diskriminering, ett antal skandaler – däribland Watergate – damp ner som mediala bomber och skakade om Nixon-regeringen, och ledde slutligen till att en president för första (och hittills enda) gången klev av sin post för att undvika rättsliga påföljder.

 

I samma veva ockuperade American Indian Movement (AIM) det lilla samhället Wounded Knee i protest mot den amerikanska ursprungsbefolkningens sociala och ekonomiska situation i allmänhet och den amerikanska statens brutna löften gentemot lakotafolket i synnerhet. Platsen för ockupationen var väl vald, massakern 1890 blev en länk till 1970-talets aktivism.

 

Frågan som pyrde var: Hade USA:s ursprungsfolk, förstamerikaner, det bättre nu i jämförelse med under 1800-talet?

 

I »Urangruvan på prärien« får läsaren stifta bekantskap med Wounded Knee i egenskap av plats och symbol. Vilken betydelse hade den här isolerade delen av prärieregionen Great Plains, och reservatet Pine Ridge i stort, under 1800-talets amerikanska kolonisering av västern? Och vilka spår har de för evigt inristade årtalen – 1890 och 1973 – inneburit för platsen och vad möter besökaren vid den minnesmärkta massgraven vid Wounded Knee i dag?

 

Utöver en majestätisk utsikt över prärien, vindbyar som lämnar metallsmak i munnen efter sig – och de kringliggande uranfyndigheterna i nationalparken Badlands.

 

 

 

 

I september släpps »Urangruvan på prärien« av Klas Lundström. Förhandsboka ditt ex (till billigare pris, 100 SEK) redan nu!

 

Copyright 2016 Rongo Förlag – All Rights Reserved